Känslan när man kan sitta och berätta sina jobbigaste känslor för någon och sedan några sekunder sitta och prata hur snygg killen på psykologin är. Ni vet när man byter ämne och känslor lite huxflux, inte för att personen blir obekväm med att du öppnar upp dig utan för att personen ser att du själv inte vill diskutera det utan bara berätta. Den känslan är rätt härlig. När personen känner dig bättre än man kunde tro va möjligt.